På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Pane ambowonawo torch yangu here verduwe?

Jag inser att vi behöver människor som är experter. Människor som kan allt om, säg, den norrländska rödmyrans matsmältningssystem eller hur man bygger jätte små rymdraketer. Jag är tacksam för att de finns. Verkligen. Själv har jag dock

satsat på en helt annan bana: kunskapsbredd! Istället för att veta mycket om något litet kan jag lite om mycket. Och som tur är har jag hittat ett jobb som passar mig perfekt.

Jag arbetar på Sveriges ambassad i Harare, huvudstaden i Zimbabwe. Jag är alltså diplomat, en person som företräder Sverige i andra länder, kort sagt. “Behöver man inte kunna någonting när man är diplomat?” frågar ni nu. Jo, absolut. Man behöver kunna en massa – allt från politiska partier och gerillaledare till visumregler och lussebullar. Stort som smått. Politiskt som praktiskt. Det viktigaste är dock att man har lätt för att anpassa sig – till olika länder, kulturer och situationer. För i mitt jobb försätts jag ofta i lägen som jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig – än mindre förberett mig för. Och då gäller det ju att vara bra på lite allt möjligt.

Zimbabwe är ett fantastiskt vackert land med underbara människor. Dessvärre befinner sig landet i kris. Ekonomin har gått i botten, många svälter och en tredjedel av alla vuxna är hiv- eller aidssmittade. I mitt arbete ingår att skriva rapporter om landet, och för att göra det besöker jag olika platser och pratar med olika människor. Det kan vara personer som har blivit misshandlande och torterade för att de tillhör “fel” politiskt parti, eller små och svältande barn som har lämnats på barnhem för att deras föräldrar har dött i aids.

Ofta kan jag undra: “hur hamnade jag egentligen här?”. Som när det var val och jag och mina kollegor var ute på landsbygden för att se oss omkring. Där stod jag, mitt ute på en åker i södra Zimbabwe, vid ett litet skjul som skulle likna en vallokal – långt bortom både elektricitet och telefonnät – och pratade med en gammal tant som gått 18 mil för att kunna rösta. Hon hade startat vid lunchtid dagen före. Vem hade någonsin kunnat tro att just vi två skulle träffas just där? Eller att jag skulle hamna i det fattiga landet Malawi, bli inbjuden till deras utrikesdepartement och i högsta chefens röda sammetssoffa prata världsekonomi, terroristhot och relationerna mellan EU och Afrika?

Men allt är inte storpolitik och fältarbete. Mitt jobb består även av en massa annat. Som att ”hjälpa svenskar i nöd” som det heter. För en tid sedan tillbringade jag så en hel söndag hos polisen för att fixa ut en svensk journalist som blivit arresterad, och härom dagen ringde en kille från Dalarna och ville sälja gungstolar i Zimbabwe. Fast han var ju inte direkt i nöd. Bara vansinnig.

Den svåra situationen i Zimbabwe innebär onekligen en hel del praktiska problem. Elavbrott och dåliga telefonnät hör till vardagen.

I affärerna saknas allt från mat och toapapper till bensin. Och så är pengarna slut. Inte mina, utan centralbankens. Vi som bor här har därför utvecklat en helt ny hobby: vi bunkrar upp. Hela tiden. Vi släpar omkring kilovis med pengar i sportbagar, häller bensin i dunkar, fyller frysen med mat och köper miljoner med batterier. Och så sitter vi där i ficklampans sken och äter kalla fiskpinnar, importerade halvfabrikat som finns att köpa till priset av en halv månadslön, och skriker ”HALLÅ” i den tysta telefonluren. Bra dagar kan jag skratta åt eländet – till och med känna det som ett spännande inslag som stärker bilden av ”Diplomat på Farligt Uppdrag.” Hög Mission Impossible-faktor liksom. Dåliga dagar är det hemskt frustrerande. Men, som sagt, det är ju knappast mig och mina kollegor som det är mest synd om.

Livet i Zimbabwe är annorlunda på så många olika sätt. För mig var nog den största omställningen att ha tjänstefolk. Jag har en hushållerska, en trädgårdsmästare och fyra vakter. Inte illa va? Det är naturligtvis jätteskönt att slippa tvätta och stryka, men helt klart väldigt ovant. Det är lätt att vi missförstår varandra. Som när jag med hink och svamp i högsta hugg gick ut i garaget för att tvätta bilen. Det blev verkligen jätte fel. En kvinna som själv tvättar bilen! Helt otänkbart! Trädgårdsmästaren blev kränkt, för det var ju egentligen hans jobb, och vakten tyckte att synen av mig upphasad på motorhuven med en vattenslang i handen var så pinsam att han var tvungen att vända ryggen till.

En annan spektakulär händelse var när min hushållerska Lydia spöade upp en av vakterna. Eller om det nu var han som spöade upp henne. Härom råder nämligen oenighet. Oavsett vad så stod det klart att vakten diskvalificerat sig själv som vakt. Vem vill betala för en beskyddare som får tänderna utslagna av 1.50 cm långa kvinnor, mig veterligen utan särskilda kunskaper i kampsport? Nåväl. Fortsättningen lär följa i denna följetång av anklagelser och svek i mitt hus på 54 Twickenham Drive. Min erfarenhet av liknande frågor är i alla fall minst sagt begränsad.

Så öser livet på, i en rasande fart här ute i bushen. Ibland är det svårt, men alltid lärorikt. Det gäller att snabbt kunna finna sig i det mesta. I reklamfilmens värld bjuder man på kaffe om man får oväntat besök. I mitt jobb handlar det snarare om att gräva fram någon undangömd kunskap ur hjärnan och se så cool ut som möjligt. Så med allmänbildningen som främsta vapen fortsätter jag mitt korståg över världen. Och mitt råd till dig är: se till att lära dig lite om allt möjligt. Sånt som du kanske aldrig hade tänkt att studera. Sedan kan du snöa in på rödmyror eller rymdraketer eller vad du nu vill. Men då står du lite mer förberedd inför livet. För, som sagt, du vet aldrig i vilka konstiga situationer du kan komma att hamna.

Victoria Forslund, Diplomat i Harare