På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Med tecken och hörslingor

I Virginska skolan, vackert belägen i en gammal skofabrik på Svartåns östra strand, går Mia, Lisa och Caroline. De är alla hörselskadade och läser Barn- och fritidsprogrammet på RGH, Riksgymnasiet för hörselskadade. I vanliga fall är de fyra stycken i klassen, men Louise är sjuk idag. Några enstaka dagar återstår innan sommarlovet tar fart, och de sitter avspänt och småpratar i klassrummet. Hade det inte varit för de sladdar som hänger i rad på väggen, en mängd småbatterier i en röd behållare och mikrofoner på laddning hade det sett ut som vilket klassrum som helst. Det är just den tekniska utrustningen, i kombination med utbildad personal och små klasser, som gör att elever med nedsatt hörsel söker sig till RGH. Mia, som gick i en hörande klass under grundskoletiden i Haninge, märker en stor skillnad från den »vanliga« skolan.

– Här är det självklart för alla att använda tekniska hjälpmedel. Läraren använder alltid mikrofon, och eftersom klassrummet har »hörslinga« kan jag även höra vad de andra eleverna säger, säger Mia.

Som en astronaut

Visserligen var läraren försedd med mikrofon även i grundskolan, berättar Mia, men den var sällan laddad och kontakten satt inte alltid i. Dessutom saknade klasskompisarna utrustning, vilket gjorde det svårt för henne att följa med i diskussionerna. Mia kände sig utanför och halkade efter i flera ämnen. En gång missade hon att klassen skulle ha prov och det kom som en chock för henne när läraren började dela ut frågorna. Klasskompisen Lisa, som har en lättare hörselskada, känner igen situationen från grundskolan i Falun. Lärarna trodde henne sällan när hon berättade att hon inte hört något om prov och läxor. Och oviljan att använda mikrofon, särskilt bland vikarierna, var ofta stor.

– En franskvikare sa inför hela klassen »jag vill inte ha den här saken på mig, jag känner mig som en astronaut«, berättar hon.

På Riksgymnasiet är den tekniska supporten oerhört viktig. Här finns mikrofoner och hörslingor, texttelefoner och brandlarm som blinkar. Om tekniken felar kan eleverna vända sig till hörseltekniska avdelningen, där audionomer hjälper till med alltifrån att byta ut trasiga slangar till att sätta in nya batterier.

Viktigt med identitet

Caroline, som lider av ett gravt hörselfel, fick under högstadiet ha lektioner och bo tillsammans med döva elever. Teckenspråket blev därför hennes första språk och hon identifierade sig länge som döv. Men när hon på prov, för att behålla sitt tal och hålla uppe språkljuden, fick börja i RGH:s hörselklass hände det något.

– Idag känner jag mig inte längre som döv, utan som hörselskadad. Jag tycker att jag uttrycker mig bättre i tal, man vill ju själv välja vem man ska vara. Jag känner att »det här är jag«.

Gemenskap och samhörighet betyder självklart mycket för den egna identiteten. Och det är just känslan av att »höra ihop« och möjligheten att få diskutera sin hörselskada som gör att många elever vänder sig till skolan.

Tjejtrion enas snabbt om att RGH är rätt val av skola. Att gå någon annanstans skulle ha varit både stressigare och svårare. På Barn- och fritidsprogrammet har de dessutom kommit ett steg närmare drömyrket, att arbeta med människor. Lisa vill bli reseledare, Caroline vill, liksom pojkvännen, jobba med personer med flera psykiska och fysiska handi-kapp och Mia vill arbeta med ungdomar på fritids.

Med tecknet som språk

I klassrummet intill är det alldeles tyst. Ändå pågår här livliga diskussioner om gårdagens tävling i kanotpaddling, stafett, kuddkrig och fotboll, som bland annat utspelade sig mellan Risbergska skolan, Virginska skolan, RGH och RGD, Riksgymnasiet för döva. Gülcan, som var med och anordnade tävlingarna, står framme vid tavlan och leder utvärderingen. Händer gör mjuka piruetter i luften. Någon tycker att kuddkriget var roligast, men att reglerna skulle behövas göras om. Maja tycker att det fuskas för mycket, och att det borde vara hårdare koll. Samtalet glider in på vad som skulle kunna göras bättre till nästa gång. Blickar utväxlas och diskussionen av-slutas med att Gülcan tackar för åsikter och tips.

Tillsammans med hörande

Gülcan, Maja och de andra eleverna som deltagit i diskussionen är alla döva. Under hela grundskolan har de gått på specialskolor. Där har kontakten med hörande elever varit ytterst sporadisk. På Riksgymnasiet för döva är det annorlunda. Här integreras döva klasser i en hörande skola och för att kommunicera med personer som inte kan teckenspråk används skolans tolkar.

Maja berättar att det här med tolk kan bli problematiskt när samtalen är mycket personliga. Vissa saker är helt enkelt för pinsamma att prata om. Gülcan instämmer:

– Det blir inte samma kommunikation när man pratar genom en tolk. Tolken måste ju översätta vad man menar, och då blir det ibland feltolkningar, förklarar hon.

Trots att både Maja och Gülcan umgås och omger sig med hörande beskriver de kontakten med döva som den mest självklara.

– Med vår Barn- och fritidslärare, som är döv, känner man sig trygg. Då kan man kommunicera mer direkt.

Riksgymnasiet för hörselskadade och döva, RGH och RGD, är förlagt på tre skolor i Örebro, Risbergska skolan, Tullängsskolan och Virginska skolan. Skolan kan erbjuda samtliga gymnasieprogram. När man söker skola söker man också boendeform: veckohemsfamilj, elevhem eller kollektivlägenhet.