På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Livet på gymnasiet

Vad är det för liv som väntar efter nian egentligen? GymnasieGuiden

åt frukost med Elin, Simon, Fredrik och Linn – fyra målmedvetna

ettor som tycker att gymnasiet är kalas.

TEXT: Elsa Westerstad FOTO: Ryno Quantz

Vi ses på ett café i centrala Stockholm.

Linn och Elin, som går på Rudbeckskolan

i Sollentuna, och Simon och Fredrik från

musikgymnasiet Rytmus. De har aldrig

träffats förut men hittar snabbt ett samtalsämne,

eftersom både Linn och Simon

dyker upp med ett Gun N’ Roses-tryck på

tröjan. Hårdrock blir ämnet för dagen –

inte prov, läxläsning och betygshets. För

de fyra ettorna handlar gymnasiet inte alls

om tråkiga måsten, utan om möjligheten

att få ägna sig åt det du tycker är kul.

LINN FRÖJDENDAHL, Medieprogrammet/

video, Rudbeckskolan

– Nu i ettan har vi fått pröva på fem

olika kurser: ljud/radio, foto, text, graf

och video. Inför tvåan har jag valt att inrikta

mig på video, och jag har dessutom

valt kurser i foto och graf (graf = grafisk

kommunikation).

Varför valde du video som inriktning?

– För att jag tyckte att det verkade

roligast. Det var inte så att jag tänkte »jag

ska bli regissör!«, det var mest ett spontant

val faktiskt. Jag funderade först lite

på att söka graf, för då får man bland

annat göra skivomslag, men sedan blev

det video ändå.

Vilken typ av video skulle du vilja jobba

med senare?

– Musikvideo skulle vara jättekul att

göra, och dokumentärfilmer!

ELIN LIDÉN, Medieprogrammet/video,

Rudbeckskolan

– Jag valde det här programmet för att

jag verkligen vill jobba med något inom

media. Det blev video som inriktning för

att jag helst av allt vill hålla på med film

eller tv, även om det känns lite omöjligt

faktiskt. Det är ju inte bara jag som vill

göra det liksom.

Känns det så, att »alla« väljer media?

– De som väljer media är antingen sådana

som inte kommer in på något annat

program, eller sådana som verkligen är

intresserade av det. Vill man göra något

speciellt av utbildningen kan man nog

det, men det är inte så att jag tror att jag

kan jobba lite efter gymnasiet och sedan

är jag regissör. Ska jag nå dit måste jag

verkligen satsa och lägga ner min själ!

Det är jag beredd att göra också.

Berätta om något roligt projekt i skolan!

– Vi fick pröva på att producera ett

tv-program, under en tretimmarslektion.

Vi var i skolans egen studio och alla i

klassen fick olika roller: kameramän,

studiovärdinnor, ljudtekniker, ljustekniker

… Vi fick skriva manus också. Det

var typ det roligaste vi gjort i ettan!

Vad blev det för sorts tv-program till slut?

– Ett program där vi visade andra

grejer som vi hade fått göra i ettan: musikvideos,

kortfilmer och reklamfilmer. Och

så hade vi två programledare som sa »hej

och välkomna, nu ska vi visa en kortfilm

från gruppen …«

FREDRIK RAMEL, Estetiska programmet/

gitarr, Rytmus

– Jag har alltid varit intresserad av musik

och har spelat gitarr sedan jag var tio år

typ. Så jag började helt enkelt plugga elgitarr

för att jag vill utvecklas och bli någonting

inom musik. Vi kör mest pop och

rock. Rytmus valde jag eftersom det känns

som att det är den bästa musikskolan.

Var det svårt att komma in på utbildningen?

– Det var ganska hård konkurrens

kände jag. Jag blev första reserv på

Rytmus och kom in lite i andra hand.

Hur var det när du blev kallad till audition?

– Det var nervöst. Först stod jag i en

kö med en massa andra gitarrister, sedan

gick jag in i ett rum där jag fick spela två

låtar: en låt som jag själv hade valt och en

låt som juryn valt. Dessutom var det en

massa olika gehörstester och sådant …

Allt gick ganska bra! Förutom att jag

valde en Steve Vai-låt; det var nog mindre

bra. Jag tror att det bästa man kan spela

för att vara säker på att komma in, är

Jimi Hendrix eller jazz.

»Det var nervöst. Först stod jag i en

kö med en massa andra gitarrister,

sedan gick jag in i ett rum där jag

fick spela två låtar …«

SIMON SANTUNIONE, Estetiska

programmet/trummor, Rytmus

– Jag har musiken lite i släkten. Min

bror, som är tjugo år, gick också gitarr på

Rytmus. Min farfar var sångare, min gammelfaster

var operasångerska i Italien och

sjöng med Pavarotti, och min farbror

spelade med Electric Boys (svensk hårdrocksgrupp,

verksam under 80- och 90-

talet). Jag spelade gitarr när jag var liten,

men så en dag fick min brorsa mig att börja

trumma på kuddar och stolar. Och sedan

dess är det trummor som gäller för mig.

Var det svårt att bli antagen till

»trummor«?

– Nja, det är hårdare konkurrens för

den som söker »sångare« och »gitarr«.

Fler vill gå de inriktningarna.

Varför är det så?

FREDRIK: Slash! Det är bara för att

Slash finns! Ha ha.

SIMON: Jag tror faktiskt att det är

många som vill bli trummisar också, men

att det kan variera från årskull till årskull.

Nästa år kanske det är fler som söker

»trummor«.

Vilken trumguru skulle man kunna locka

med?

SIMON: Åh, det finns såååå många

trumgudar!

Vilken är den största guden då?

SIMON: Nej, vad jobbigt… äh…

Tommy Lee är en god trummis… men alltså

trumgudar? Det måste vara Alex Van

Halen. Eller Ian Paice (från Deep Purple).

FREDRIK: Det finns ju jazztrummisar

också!

SIMON: Ja, Tony Williams!

När det kommer till gitarr brukar alla prata

om Yngwie Malmsteen.

FREDRIK: Det är ett stort NEJ!

(Alla skrattar.)

FREDRIK: Okej, lite insiderinformation:

det finns en del musikpoliser på skolan.

Man ska helst tycka om jazz och blues.

Samtidigt finns det ju en anledning till

det. Kan man jazz och blues då behärskar

man det mesta. Åsikten är ju fri men …

SIMON: Mycket på Rytmus är ju show

off också. Många kommer till skolan och

vill visa sig jätteduktiga. Det är ju alltid

någon som är jättesnabb på gitarr och då

tycker alla »Åh, Yngwie Malmsteen«.

Det är ju inte fel, Yngwie är ju jätteduktig

och så, men …

FREDRIK: Han är ju inte det!

SIMON: Jo, han är ju lite ccol ändå.

FREDRIK: Han var på clinic (typ av

gästföreläsning) på Rytmus, jag tror det

var 1997. Då krävde han hela skolans

clinic-kassa och en stol i hissen som han

kunde sitta på. Och så ville han ha en

skål med bara gula m&m:s i, så någon i

personalen fick hälla ut alla m&m:s och

sedan plocka ut alla de gula och lägga i

en skål. Bara för att han skulle spela på

en musikskola och lära yngre gitarrister!

Jämför det med Deep Purple som besökte

skolan förra året – de krävde ingenting.

De var sponsrade av ett datorföretag och

fick en dator på köpet.

Vilka stora clinics har ni haft under ettan?

FREDRIK: Nina Persson.

SIMON: Det som är så bra med Rytmus

är att det är jättebra clinics som kommer

och spelar.

Fredrik, är du släkt med den kände Povel

Ramel, som tyvärr gick bort i juni?

FREDRIK: Ja, det är en släkting till mig,

men ganska långt bort. Han är min farfars

syssling. Jag träffade honom en gång

faktiskt, förra året. Han var en trevlig

människa – och en av Sveriges största.

Elin och Linn, har ni också påverkats av

vad era föräldrar gör?

ELIN: Nja. Jag har funderat på att

jobba med samma sak som min pappa –

han har en egen reklambyrå och håller

på med grafisk design – men det har inte

direkt påverkat mitt val av inriktning.

Min mamma håller på med blodprover

och grejer, på ett labb.

LINN: Det skulle vara min pappa i så

fall. Han har en tidning som heter Fastighetsaktien.

Min mamma jobbar på

Folktandvården.

»… många av mina kompisar har

haft värsta beslutsångesten och

sagt hela tiden: Åh, jag vet inte vad

jag ska välja!«

Var det svårt att välja till gymnasiet?

ELIN: Inte för mig. Min syster är fem

år äldre än vad jag är och hon gick också

media. Hon berättade hur det var att gå

där och redan när jag gick i femman hade

jag bestämt mig för att jag också ville

hålla på med media. Men många av mina

kompisar har haft värsta beslutsångesten

och sagt hela tiden: ȁh, jag vet inte vad

jag ska välja!«

LINN: Va?! Det är ju hur lätt som helst!

FREDRIK: Jag hade nog lite beslutsångest

ändå. Jag vägde mellan att gå kvar i

en skola nära där jag bor, på Lidingö

utanför Stockholm, eller börja på Rytmus.

Men hade jag valt att gå i en skola nära

hemma hade jag fått välja musikinriktning

och bara fått tre timmar musik i

veckan. Dessutom orkade jag inte se

samma människor i korridoren som jag

hade sett i fyra år.

SIMON: Jag kommer från Hägersten

men var inte så sugen på att gå gymnasiet

där. Men ett tag var jag lite inne på att

välja juridik, det verkar intressant …

FREDRIK: Advokat Santunione! Ha ha.

SIMON: …men musiken vägde tyngre.

Skulle musiken inte gå i lås kan jag mycket

väl tänka mig att bli advokat. Det var min

dröm enda sedan jag såg Jim Carrey i

»Liar Liar«. Han är advokat i den filmen

och han är så underbar!

Linn och Elin, ni har båda valt att gå i skolan

nära där ni bor, var det viktigt för er?

ELIN: Nej, jag ville helst inte gå i

Sollentuna. Jag kände »hur kul är det att

gå med samma gamla människor som

man sett under hela sitt liv?«. Men det

blev inte alls så. Det är en jättestor skola,

det går flera tusen elever där, så man ser

nya människor varje dag.

LINN: Ja precis! Jag hade också hört

att medieprogrammet skulle vara bra där.

Vad är viktigast – utbildningen, skolan,

vad kompisarna väljer…?

ELIN: Allt det där!

SIMON: Jag tycker att man måste ha en

balans. Själva utbildningen är ju så klart

viktig eftersom det är något man sedan

ska hålla på med, men det är också viktigt

med kompisar, för de kan inspirera

en och få en att gå framåt. Har man ett

kompisgäng kan det vara lättare om man

också delar samma dröm.

FREDRIK: Jo, håller med.

SIMON: Jag och Fredrik spelar i samma

band, ett soul/funkband som heter »Sold

Out«. Vi bildades under skoltiden. Det är

många band som har blivit till under året.

Hur skiljer sig livet i nian från det på

gymnasiet?

LINN: Det är bra mycket bättre i gymnasiet!

Ett skönare liv, med mer frihet …

ELIN: …men också mer ansvar!

»Nu går jag på en skola med flera

tusen elever. Jag gillar det, man får

sköta sig själv och ta mer ansvar

för sitt eget lärande.«

LINN: Jag gick på en liten skola i nian,

med ungefär tre hundra elever. Nu går

jag på en skola med flera tusen elever. Jag

gillar det, man får sköta sig själv och ta

mer ansvar för sitt eget lärande.

FREDRIK: Jag skulle säga att det är lite

tvärtom på Rytmus. Det är en ganska

liten skola. När jag gick i nian var det typ

tusen personer på skolan, nu rör det sig

om kanske tre hundra personer. Så nu känner man igen alla. Det blir lite mer

gemenskap. Jag gillar det.

SIMON: Det blir en lite speciell anda.

ELIN: För mig är det ingen skillnad på

hur man själv är, utan mer hur skolan är.

Går man samhälle eller naturvetenskap

tror jag kanske inte att gymnasiet skiljer

sig så mycket från nian. Man läser typ

samma ämnen. Men för oss som till

exempel går media, vi som väljer någonting

vi tycker är kul, är det nog större

skillnad. Och sedan får man ju välja kurser

på gymnasiet, det är lite annorlunda.

Hur är lärarna?

LINN: De på media är asbra!

ELIN: De känns mer som kompisar än

när man gick i nian.

LINN: De har mer intresse för det de

gör. De brinner verkligen för sina ämnen!

ELIN: Alla har jobbat med ämnet som

»Gymnasiet är en bra väg för att ta

sig in i arbetslivet. Man utvecklas

mycket tror jag.«

de undervisar i tidigare. Videolärarna har

jobbat med film, fotolärarna som fotografer,

och så vidare.

FREDRIK: De är väldigt erfarna. Och

alla – till och med matteläraren – är verksam

musiker.

SIMON: De känns unga på något sätt.

FREDRIK: Nja…

SIMON: I alla fall till sinnet!

Hur viktigt är gymnasiet för er framtid?

ELIN: Jätteviktigt tycker jag. Men det

beror ju lite på vad man gör. Det är

många som går ett program som sedan

inte alls blir något inom det de valde att

gå. Men jag tycker att vi lärt oss väldigt

mycket. Det känns som om vi har mycket

större kunskap och erfarenhet än någon

som håller på med lite samma saker, men

som inte går gymnasiet.

SIMON: Gymnasiet är en bra väg för

att ta sig in i arbetslivet. Man utvecklas

mycket tror jag.

Vad kommer ni att göra direkt efter

gymnasiet?

LINN: Alltså, jag har ingen aning. Jag

ska i alla fall inte plugga vidare. Inte en

chans! Det verkar vara jobbigt bara. När

jag slutat skolan ska jag resa, typ till usa,

kanske Los Angeles. Glida runt lite. Efter

det får jag se vad som händer. Jag tycker

det där med att plugga på högskolan är

lite överskattat.

ELIN: Jag har tänkt tanken att plugga

vidare. Samtidigt verkar det som att man

kan få jobb inom media bara man har

kontakter. Men skulle mera plugg betyda

att jag skulle komma längre med det jag

vill hålla på med, skulle jag göra det.

FREDRIK: Högskola och universitet är i

och för sig ett bra sätt att få kontakter.

ELIN: Jo, men vi har också praktik tio

veckor i trean och då kan man ju hoppas

att få lite kontakter.

LINN: Min syster, som gick media, fick

jobb genom sin praktik i en fotobutik.

Hon har jobbat där jättelänge nu och

börjar tröttna lite, men ändå.

FREDRIK: Det verkar smart att läsa

vidare. Helst på Berkeley i Kalifornien!

SIMON: Ja det vore kul!

FREDRIK: Men det är jättesvårt att

komma in. Om man inte fixar sig supermycket

pengar och köper sig in.

» … jag tycker att vi lärt oss väldigt

mycket. Det känns som om vi har

mycket större kunskap och erfarenhet

än någon som håller på med

lite samma saker, men som inte går

gymnasiet. «

SIMON: Ja, sådär är det lite i usa. Men

det finns faktiskt många bra skolor i

Stockholm också.

FREDRIK: Nä, klart vi ska till Berkeley!

SIMON: Jag funderar på att åka till usa

i trean och plugga, som utbytesstudent.

FREDRIK: Fast det ska du väl inte

göra?! Jag förstår inte varför man gör så,

då måste man ju typ gå om ett år när man

kommer till Sverige igen.

SIMON: Men Ramel, det handlar ju om

kontakter! (raljerande ton)

FREDRIK: Ja, men du måste du ju ändå

gå i trean på Rytmus igen.

SIMON: Ja, det är ju roligt. Då får man

spela jättemycket mer trummor!

FREDRIK: Men du vill inte umgås med

Sheriffen ett år till!

SIMON: Jo han är trevlig. Riktigt cool.

Vem är Sheriffen?

SIMON: Det är min trumlärare.

FREDRIK: Han är riktigt hård. Han är

ledaren där.

SIMON: Riktigt sträng och riktigt bra!

Så måste det nog vara på en musikskola.

Jag kan tänka mig att det finns många

stora egon där!

FREDRIK: Det finns väldigt mycket folk

med väldigt stora egen. Det finns också

mycket folk med fördomar mot personer

som kommer från vissa »finare« delar av

stan, typ Lidingö, Danderyd, Djursholm

och Sollentuna. Man måste hävda sig

ganska mycket om man är från sådana

ställen som jag är, och visa att man verkligen

kan: »Jag är inte bara från Lidingö,

jag kan lira gitarr också!«

»Jag har tänkt tanken att plugga

vidare .… skulle mera plugg betyda

att jag skulle komma längre med

det jag vill hålla på med, skulle jag

göra det.«

SIMON: Ja, så folk inte tror att man

bara glidit in på en räkmacka. Men Ramel

klarade sig bra från början, då hade han

lite längre hår också. Han kändes som en

i gänget.

FREDRIK: Men den som verkligen är

intresserad av musik bryr sig inte om allt

det där.

Hur skulle ni vilja att ert liv såg ut

– om tio år?

ELIN: Då bor jag i en fin våning i

innerstan och jobbar med långfilm,

drama. Det är ju de filmerna som vinner

alla priser. Ha ha!

Har du någon favoritfilm?

ELIN: »Den gröna milen« är en bra

film och »Farväl Falkenberg« – den gillar

jag jättemycket. Jag såg den två gången

på raken. Första gången fattade jag inte

poängen med den, men andra gången förstod

jag att den var ganska speciell. Det

är som om de har filmat ett gäng under en

hel sommar med en vanlig handkamera,

som de sedan klippt ihop till en film. Det

är grymt.

SIMON: Det är filmat med handkamera,

va? Det blir lite skakigt, jobbigt att kolla på.

LINN: Men det är ju bara skönt, det

blir mer känsla då.

SIMON: Jo det är klart.

FREDRIK: En riktigt dålig svensk film

är »Säg att du älskar mig«. Den var verkligen

överskattad.

LINN: Jag trodde den skulle vara skitbra,

men det kändes som om man sett

den förut.

ELIN: Ja, håller med. Men budskapet

var ju bra.

SIMON: Ni som går video får se till att

göra lite bra filmer i framtiden!

LINN OCH ELIN: JAAAA!

LINN: Det vore kul att vara konsertfotograf

också, att filma folk som spelar.

SIMON: Du kan ju filma vårt band!

LINN: Jepp, inga problem. Det vore kul

att filma Guns N’ Roses.

Jag såg dem förra året i Globen, gjorde ni också det?

FREDRIK, SIMON OCH ELIN SAMTIDIGT:

Näää!

LINN: Det var magiskt. Även om Axl

Rose ser ut som fan! Jag såg Slash också

på Hultsfred i sommar, i hans nya band

Velvet Revolver. Han var bäst!

SIMON: Han blir inte gammal.

FREDRIK: Nej precis, Slash blir aldrig

gammal!

Okej, nu tillbaka till framtidsdrömmarna.

Linn, Simon och Fredrik – vad gör ni om

tio år?

LINN: Har något jobb som ger bra

betalt, med sköna tider. Jag vill inte jobba

ihjäl mig. Antingen bor jag på Söder i

Stockholm eller i usa, Los Angeles.

SIMON: Så här kommer jag att göra:

åka till usa och bli ihop med en riktigt rik

tjej och sedan tar jag alla pengarna! Så

som Mötley Crüe gjorde, ha ha! Nej,

ärligt så vet jag inte … Hålla på med

musik.

FREDRIK: Antingen så bor jag på en

bänk på Medborgarplatsen i Stockholm

iklädd Hammarby-tröja. Eller så kanske

jag bor i Oakland tillsammans med några

softa snubbar. Ha, ha.

Kan ni till exempel tänka er att bli

studiomusiker?

SIMON: Absolut!

FREDRIK: Efter att Jojje Wadenius var

och hälsade på oss i skolan, kan jag absolut

tänka mig det. Då får man ju spela

med alla de stora, live! Jag kan tänka mig

vad som helst, bara det involverar musik.

SIMON: Kanske musiklärare.

FREDRIK: Min bror som också gick

Rytmus är musiklärare nu, på Samskolan

i Saltsjöbaden.