På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

I huvudet på Jenny Kallur

Hon tillhör den svenska friidrottseliten. Hon plockar hem medaljer

i häcklöpning, sprint och stafett. Hon har en tvillingsyster som heter Susanna som ser nästan likadan ut. GymnasieGuiden tog ett

snack med Jenny Kallur om varför hon hellre jagar hundradelar på löparbanan än festar till gryningen.

Text och foto: Elsa Westerstad

Under flera år var det bara gymnastik som gällde för Jenny Kallur. Hon tränade hårt; tre timmar om dagen, fem dagar i veckan och hon spelade in vartenda

mästerskap som visades på tv. Flickrummet var tapetserat med posters på den tidens stora gymnaster: Svetlana Boginskaya, Shannon Miller och Svetlana Khorkina. Först när Jenny var 15 år började hon träna friidrott i klubben Falu IK.

– Eftersom jag hade tränat så mycket gymnastik när jag var yngre kom jag ganska snabbt upp på en bra nivå. Håller man bara på med någon slags idrott behöver man inte välja sin specialisering förrän man är runt 15 år.

Till en början blev det mest sprint för Jennys del och redan i den första tävlingen tog hon hem silvermedalj i 60 meter. Häck började hon med först när hon såg att tvillingsystern Susanna hade framgångar inom grenen.

– Eftersom vi är rätt lika insåg jag att jag också skulle passa för häcklöpning. Jenny gick friidrottsgymnasium hemma i Falun

och tränade mellan två och tre timmar alla vardagar, plus lördagarna. Det fanns inte mycket tid över till annat än träning och skola.

– Gymnasiet låg precis vid friidrottshallen, så jag kunde gå och träna när jag hade håltimme eller sovmorgon. Det funkade väldigt bra.

Du tränar två pass varje dag och när du inte tränar tävlar du. Vad är det som driver dig?

– Det är så otroligt roligt med friidrott. Tävlingsmomentet, minutrarna precis före startskottet – allt det där ger en enorm kick. Friidrotten ger mig så mycket som jag inte skulle vilja vara utan: upplevelser, resor, chansen att upptäcka nya ställen och träffa nya människor. Men så gillar jag också utmaningen att se hur långt jag kan komma rent fysiskt och psykiskt.

En »vanlig« 24-åring hänger ute på caféer och festar till gryningen. Som elitidrottare måste du leva sunt och sova dina timmar. Blir du aldrig trött på att du måste göra så många uppoffringar för karriären?

– Jag ser det inte som uppoffringar eftersom jag vinner så mycket på friidrotten. Jag älskar det här livet. Det är klart att det inte alltid är så roligt att ge sig ut i höstregnet och göra ett tungt träningspass eller att hålla på med rehabilitering när man blivit skadad, men det är alltid värt det.

Hur tränar du ditt psyke?

– Jag kör ingen organiserad mental träning. Den kommer automatiskt genom att jag hela tiden försöker pressa mig i både tränings- och tävlingssituationer. Jag testar olika sätt att tänka och känna för att det ska

gå som bäst.

På vilket sätt kan du ha nytta av din mentala styrka i vardagen?

– Att sätta mål och jobba mot mål är något som jag har användning för när jag pluggar. Just nu läser jag engelska på Löparhögskolan i Dalarna. Jag har svårt att nöja mig med medelmåttighet. Jag är envis,

en riktig tävlingsmänniska. Jag gillar inte att sitta på en tenta och känna att jag inte gjort mitt bästa.

Det verkar som om du har höga krav på dig

själv? Är det alltid bra?

– Nej, inte alltid. Jag känner ofta att jag har svårt att hinna med. Vissa perioder vill jag fokusera helt på friidrotten samtidigt som jag vill satsa hundra procent

på skolan. Det kan kännas lite frustrerande.

Hur viktigt är det att gå på ett idrottsgymnasium om man vill bli elitidrottare?

– För mig var friidrottsgymnasiet en väldigt bra språngbräda. Idrottsgymnasium är bra, inte bara för får andra viktiga bitar som teori och bra stöd från tränarna. Och så träffar du andra som har samma mål som du själv. Men det där är väldigt individuellt. Har du väldigt bra träningsmöjligheter där du bor och en

tränare du trivs med tycker jag inte att du

behöver flytta för att börja på ett idrottsgymnasium. Då kan du gå på ett vanligt gymnasium istället och välja idrott som specialämne.

Många svenska idrottsstjärnor flyttar

till Monaco, men du bor kvar i Falun.

Varför?

– Jag och min syster får ofta frågan om

vi inte ska söka oss till någon större stad

eller flytta utomlands. Men vi trivs bra i

Falun. I en mindre stad har man allt så nära. Jag har fem minuter till träningen, nära hem och nära till högskolan.

Hur känns det att hela tiden bli jämförd

med din tvillingsyster Susanna?

– Som tvilling är man van vid att bli jämförd, det är en naturlig del av tvillingskapet. Men det är klart, jag kan bli irriterad när journalister frågar varför jag inte är lika snabb som Sanna och när jag ska komma i kapp.

Hur länge tänker du fortsätta med

friidrotten?

– Får jag önska håller jag på i nästan tio

år till, eller så länge jag tycker det är roligt. Men sedan finns det ju saker som jag inte kan rå över, som skador och sånt. Jag kan ju ramla när jag lämnar den här intervjun.

På sidan 65 kan du kolla in var du kan gå

på riksidrottsgymnasium.