På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

En skola av glas

Det är något visst med glas. En särskild magi i det sköra och skimrande. Det finns heller inga begränsningar för vad man kan göra med det. Går det så går det. Kanske är det just detta som lockat eleverna till Glasskolan i Orrefors. Omgivna av tvättäkta smålandsidyll, nyutslagna björkar och röda stugor får de lära sig hantverket glas, för att i framtiden kunna jobba som glasblåsare, konsthantverkare eller formgivare.

Det ryker i glashyttan där eleverna i årskurs 1 har samlats för några timmars fri produktion. Det är en annorlunda skolsal. På träbänkar mörka av sot ligger jättelika saxar, tänger och skopor av trä. På golvet står zinkhinkar fyllda med vatten och stora tunnor med krossat glas. Värmen är påtaglig och de stora glasugnarna lyser som brandgula ögon. Här inne

flyter glaset i 1.140 graders värme. Den sega massan påminner om sirap när Olivia fångar upp en klump med sin glasblåsarpipa. Hon skruvar lite på pipan, och blåser sedan lätt så att ett nätt litet klot växer fram i den andra änden.

– Man måste vara försiktig, förklarar hon, bara blåsa lite luft i början, sedan gradvis mer, annars blir det alldeles ihopgeggat.

Hon ska göra champagneglas och måste först träna sig på själva kupan. Hon blåser lite till, formar sedan glaset med hjälp av skärsax och tidningspapper och slår slutligen av det från pipan med ett kras. Sedan börjar hon om från början igen.

– Eftersom jag är nybörjare är det svårt att få till det precis som jag vill. Ibland ser man inte vad man gjort för fel förrän glaset svalnat, och då är det för sent. Jag fick till ett riktigt bra glas tidigare, men nu är det spårlöst försvunnet. Antagligen sprack det i kylen. Det är sådant som händer.

En svettig utmaning

Intill henne står Rosita böjd över ett ljusblått färgpigment som hon doppar glaset i. Sedan för hon in det i ugnen. När hon tar ut det igen sätter hon sig ner för att kyla av det med en stor träskopa vatten. Det ryker våldsamt när den heta massan blir svalare och hon måste hela tiden snurra pipan för att glaset inte ska rasa av. Hon ska göra en vas och arbetar intensivt för att få till en så jämn form som möjligt. Det är varmt framför ugnen, hennes kinder blir rosiga och pannan lackas av svett. Efter att ha upprepat proceduren ett par gånger reser hon pipan och granskar sitt verk. Hon ropar på läraren Micke som ska hjälpa henne med klacken.

Jennifer sitter på huk på det sotiga stengolvet. Med en krita tecknar hon direkt på golvet en form till en vas.

– Jag skulle vilja göra en väldigt organisk hals. Den ska vara tjock nedtill, förklarar hon och pekar på kritstrecken. Sedan ska den ha två färger, rött inuti och svart utanpå. Jag har tänkt att jag ska slipa till ett litet fönster så man ser det röda genom det svarta.

Hon berättar att hon flyttat till Sverige från Norge för Glasskolans skull och att hon i framtiden vill inrikta sig på glasskulptur, gravering och blästringsarbeten.

– För mig är den konstnärliga biten viktig. Jag har alltid tecknat och hållit på. Jag valde glas för att lera kändes för enkelt. Glas är en mycket större utmaning, det kräver mer av mig.

Inga tårar över krossat glas

Hyttan kallas för skolans varma del och intill ligger den kalla – förädlingsrummet. I förädlingen får eleverna lära sig olika glastekniker som gravyr, blästring, blom- och facettslipning. Här står slipmaskiner för botten och kanter och planverk för olika grovlekar och polering. Vid en av arbetsbänkarna sitter Timmy, som går sista året på utbildningen. För närvarande är han sysselsatt med att göra studentpresenter till sina kompisar – fyra randiga skålar på fot. Han berättar att han fått till det randiga mönstret med hjälp av en optikform som gjorde glaset veckat när han blåste det.

– Det var lite klurigt, berättar han. Jag fick slänga ett par stycken innan jag blev nöjd. Men de fyra som jag har här är kanonbra.

Timmy erkänner att det är en hel del som gått i kras under åren, men inget som han direkt har gråtit över.

– Det värsta var nog en kristallskål som jag skulle slipa till. Jag hade ställt den illa och så for den såklart i golvet.

Nästan som dans

För eleverna i årskurs tre har skolan hyrt in sig på Orrefors glasbruk. Här arbetar Andreas i nära samarbete med klasskompisen Anne. De jobbar snabbt och säkert, med väl avvägda rörelser som nästan påminner om dans. Det gäller att parera noga och inte komma i vägen för glödande klot eller varandra. Andreas pendlar mellan Anne och ugnen där han fångar upp glas allteftersom arbetet fortskrider. Det är ett nästan ordlöst samarbete, vilket är tur eftersom det enorma fläktsystemet i taket fullkomligt dånar ikapp med övrigt buller. De två klasskompisarna verkar väldigt samspelta, men Andreas berättar att det är första gången på ett år som de assisterar varandra.

Elden lyser upp deras rödflammiga ansikten och eldlopporna flyger när Andreas formar sin skål. Han grimaserar och berättar:

– Det är lätt att bränna sig, men det får man leva med. Det är faktiskt inte så farligt som det ser ut. För att arbeta med glas måste man ha tålamod, inte stressa utan kunna jobba koncentrerat. I början är det ganska krävande för nacke och armar men det går över med tiden.

Medan han bänder ut en öppning med drivpinnen, istället för den vanliga skärsaxen eftersom den lätt ger streck på ytan och märken i glaset, berättar han om sina framtidsplaner.

– Jag ska söka ett fjärde påbyggnadsår här på skolan och sedan åka hem till Gränna och arbeta i en glashytta där.

De byts av igen och det är Annes tur att blåsa. Andreas sopar undan glasskärvorna från golvet och arbetsdagen går mot sitt slut.