På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Doldis i mediebranschen

Mycket har hänt sedan Gutenberg uppfann konsten att trycka böcker. Ändå verkar det fortfarande magiskt att text och bild kan överföras till tomma ark och komma ut i form av färgglada affischer, vykort eller tidningar. Men för Per som arbetar som tryckare är det en självklar del av vardagen. Han gillar bilder med skärpa och har verkligen öga för färg.

namn: Per Uhlås

yrke: arkoffsettryckare

ålder: 25 år

utbildning: industritryck på Åsö Gymnasium

övrigt: har spelat hockey på elitnivå i Hammarbys A-lag och är utbildad i klassisk massage.

Per är 25 år och arbetar som arkoffsettryckare på företaget EO Print, ett fullservicetryckeri som producerar allt ifrån tidningar och böcker till affischer och visitkort. Det är inte utan stolthet han visar runt i den välutrustade lokalen som är sval av air condition och prydligt organiserad. Han stannar vid en enorm tryckpress som heter Speedmaster CD 102. Den väger 35 ton och mäter säkert 11 meter.

– Det här är min maskin, en 102:a, med fyrfärg plus lackverk, berättar Per. Det är här jag dundrar fram i 15.000 ark i timmen.

Han berättar att maskinen är alldeles ny och trycker på 72 gånger 102 centimeter, ett av de största formaten på arksidan. Han tror att den kostat runt 15 miljoner och berättar att den även trycker på kartong. Nyligen har han gjort skyltar till Globen.

Färgen på Göran Persson

Kunder och produkter varierar men just nu trycker han framförallt informationsmaterial inför emu-valet. En av kunderna är socialdemokraterna.

– Jag har närstuderat färgnyanserna i Göran Perssons ansikte så det räcker nu, säger Per och skrattar.

Som tryckare är han ansvarig för den slutliga kvaliteten, att alla sidor och bilder ligger där de ska och att färgerna stämmer. Han berättar om sin vardag av avancerad färglära – pms-färger som finns i 14 grundfärger som i sin tur kan blandas till flera hundra pms-nyanser och cmyk som står för cyan, magenta, yellow och black och används för fyrfärgstryck.

För det mesta går det till så att kunden levererar ett original i form av en pdf-fil som de som arbetar på repron tar hand om. Från repron får Per en så kallad improf som visar upplägget för de olika sidorna. Därefter görs ett färgprov som kunden ska godkänna innan affischen eller tidningen kan börja mångfaldigas i tusental.

– Det är inte fullt så svårt som det låter, men du måste ha ett bra färgseende. Jag styr och justerar färgerna med hjälp av knappar, ställer till exempel in så att det blir mer rött på ett ställe och mindre svart på ett annat. Det svåraste är att få till rätt nyans på blå-röda färgplattor.

Klockren skärpa

De återkommande kunderna lär han ofta känna och kan komma ihåg hur de brukar vilja ha det. En vill alltid ha rikligt med färg och då gäller det att verkligen ösa på, en annan kanske brukar reagera på att det är för mycket rött i trycket. Petiga kunder verkar inte vara något problem för Per som trivs allra bäst när kvaliteten är hög och det märks att någon verkligen lagt ner sin själ i arbetet.

– Jag gillar när det är skärpa i bilden, det ska vara klockrent. Jag gillar inte när det kommer in bilder som är så dåliga att man knappt kan se om det ska föreställa en kille eller tjej. Då brukar jag gnälla, jag vill knappt trycka skiten. Men det är ju inte min grej att avgöra, det är kunden som bestämmer.

Det märks att yrkesstoltheten gjort Per kräsen. Han berättar att han kan sitta och läsa Metro på morgonen och att ögonen direkt faller på en misspassning som är så grov att man tror man ser dubbelt, eller en så kallad torrgång som kan resultera i en bred färgrand.

– Så är det med dagstidningar. Det är en annan grej än det vi gör här. Man går ju knappast tillbaka med en Expressen till affären och klagar, men de grejor vi gör, till exempel affischer och visitkort, måste vara perfekta.

Från litet till större format

Per har nu jobbat på EO Print i sex år, ända sedan han tog studenten på Åsö Gymnasium. Utbildningen hette då industritryck. Det var ett treårigt program som omfattade allt från original till slutprodukt.

– Vi var bara fyra elever och en av de andra var skatare och höll mest på med det, så ibland blev det rena privatlektionerna. Jag lärde mig massor. Första året fick jag lära mig pappers- och färglära och principerna för själva tryckprocessen. Så småningom fick jag börja göra egna jobb.

Väl ute i arbetslivet började han först med att trycka i litet format och gick dubbelt med en kille, vilket kändes tryggt. Man hade precis tagit bort den obligatoriska lärlingstiden, men Per kände ändå att han hellre började med lite lägre lön och mindre ansvar för att sedan kunna avancera allt eftersom.

I tryckeribranschen görs snabba tekniska framsteg, något som Per menar är själva tjusningen med jobbet. Det är en utmaning att lära sig en ny maskin eller teknik och att hela tiden arbeta för att kvaliteten ska bli ännu bättre. Det är väl egentligen bara en sak han önskar:

– Lite fler tjejer i branschen skulle vara kul!

Hur blir jag tryckare?

• Tryckare är en yrkesgrupp som tillhör den grafiska branschen.

• Totalt finns det åtta skolor i landet som utbildar till tryckare.

• Utbildningen kan variera mellan skolorna, på några är tryckteknik ett eget program, på andra läser du medieprogrammet med inriktningen tryck.

• Några av skolorna har riksintag.

• Tryckutbildningen är yrkesförberedande så du kan söka jobb som tryckare direkt efter gymnasiet.

• Utbildningen ger även allmän behörighet.