På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Doktor Henrik Arnell

Klockan är en bit efter åtta på morgonen när Henrik kommer farandes på sina inlines mot personalingången vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Sjukhuset har varit hans arbetsplats i snart tre

år nu, men på akutmottagningen har han bara arbetat i ett par veckor. Det ingår som en del i Henriks specialisering mot barn- och ungdoms-medicin, att »hoppa runt« på olika barnavdelningar. På akuten lär han sig att göra lättare kirurgiska ingrepp, sy ihop sår och gipsa brutna ben, något som han aldrig gjort förut och vet väldigt lite om. Men det är just utmaningen som är härlig, tycker Henrik.

– Jag har jobbat och pluggat så himla länge, ändå lär jag mig nya saker hela tiden. Jag kastar mej ständigt ut i det okända. Det är helt otroligt, det är som att hoppa fallskärm! säger han och viftar entusiastiskt med armarna.

Kunna ta människor

Under tiden som Henrik förbereder en ny arbetsdag, sätter på sig den vita läkarrocken och tofflorna, som han erkänner ser nästan trendiga ut, vaknar akutmottagningen till liv. In genom entrén väller mammor och pappor, hand i hand med sina söner och döttrar. Leende sjuksköterskor, iklädda orange t-shirts med Pippi Långstrumptryck på ryggen, tar emot dem i receptionen och gör en snabb bedömning. I väntan på att få träffa Henrik och hans läkarkollegor uppehåller sig föräldrarna och barnen i ett rum fullt av träleksaker, böcker och spel. I videohyllan trängs filmer med Madicken och Emil i Lönneberga, och mitt i rummet har barnen en alldeles egen damm. Vid en modelljärnväg står en liten flicka med virkat rosa hårband och ser med stora ögon på när tågets röda, gröna och gula vagnar passerar. Överallt hörs barn som leker och jollrar. Det är nästan ingen som gråter, och än så länge hörs inga sirener vid akutintaget. Men Henrik berättar att det lugna tempot snabbt kan slå om.

– Rätt vad det är kan en ambulans komma in, ett barn kanske har blivit påkört av en bil. Då ökar pressen på personalen att handla snabbt. Det händer också att vi blir utskällda av föräldrar som tycker att deras barn fått vänta för länge. Men det ingår i jobbet. Det handlar hela tiden om att kunna ta människor på rätt sätt.

Avskydde sjukhus

Det som Henrik idag tycker är världens mest spännande arbetsplats var länge en fruktad domän. Sjukhus luktade äckligt, tyckte han, och den plågsamma polypoperationen han var tvungen att genomlida när han var 6 år hade satt djupa spår. Att bli läkare var otänkbart, det fanns inte ens i hans sinnevärld när han skulle välja högskoleutbildning, efter att ha klarat av sin tjänstgöring på den ökänt svåra tolkskolan i Uppsala och arbetat som reseledare i några år. Det var ingenjör han ville bli, därför sökte han till Industriell ekonomi i Linköping. Han kom in, men började aldrig. Under en sommarkurs hos Röda Korset träffade Henrik en sjuksköterska som bestämt tyckte att han skulle bli läkare istället och arbeta med människor. Han avfärdade snabbt hennes »goda« råd, han visste vilka känslor han hyste för sjukhus. Men någonstans hade hon sått ett frö och Henrik började ta reda på vad läkaryrket verkligen innebar.

– Jag fattade efter ett tag att det inte bara handlar om att lappa ihop folk och lyssna gamla tanter och farbröder på lungorna. Man kan göra en massa andra grejor också, som att forska, undervisa eller jobba utomlands.

Henrik ville till slut ge läkaryrket en chans och tog ett tre månaders vikariat som långvårdsbiträde i Uppsala. Samma dag ringde en tjänsteman från UD och erbjöd jobbet som sekreterare åt vice konsul i dåvarande Leningrad.

-Jag sade att jag var tvungen att tacka nej, eftersom jag fått ett vick som långvårdsbiträde. Då tyckte han att jag var dum i huvudet! Vicket var väl inte världens roligaste, men jag kände ändå att jag ville fortsätta jobba »nära livet«.

Läkarlinjen var plötsligt ett självklart val. Utbildningen var en lätt match, tycket Henrik, det svåraste var att komma in.

Inte små vuxna

Klockan är 9:25 och det är dags för Henriks

första patient, ett återbesök från gårdagen. Åttaårige Simon har fortfarande ont i pungen och först idag vågar han berätta vad han råkat ut för, han har ramlat på cykelstången.

– Barn är inte små vuxna, de fungerar annorlunda. Det gäller att vinna deras förtroende, så att de kan slappna av och känna efter var det gör ont och varför, förklarar Henrik medan han läser in sig på nästa patient.

Klockan 9:36 gör Carolina, 3 år, entré. Hon kommer i sällskap med sin pappa som är orolig för hudförändringen på hennes vänsterfot. Carolina vill helst inte släppa taget om hans arm, men sätter sig till slut försiktigt på britsen. Hon håller ett fast grepp om maskoten, en sanktbernardshund i plast. Blygt men nyfiket tittar hon upp på Henrik från den raka blonda luggen. Han tittar på foten och rör den försiktigt i sidled.

– Det är nog inget farligt, men jag vill ändå kolla upp det med Södersjukhuset som gjort provtagningar.

Innan Henrik försvinner ut i korridoren för

att ringa, tittar han beundrande på Carolinas

rosa byxor.

– Snygga byxor, jätte fina! Är dom alldeles nya? Carolina nickar.

Henrik plockar upp den bärbara telefonen ur fickan, sätter sig på huk och låter akutrapporten vila på en stol. Under tiden han konfererar med provtagningsenheten gör han yviga anteckningar.

– Att ringa och kolla upp saker, knyta ihop information, är en stor del av jobbet, säger Henrik när han avslutat samtalet.

Svalt ett örhänge

Att få fram resultaten från provtagningarna dröjer. Under tiden som Carolina och hennes pappa väntar, hinner Henrik med en ny patient. 9:45 träffar han två år gamla Felicia som svalt ett örhänge av sten. Felicia plirar lurigt, nästan lite stolt, mot Henrik under tiden mamma berättar hur det hela gick till.

– Har du svalt ett örhänge? Var stenen god? Åkte den ner i magen? Då måste vi nog ta en titt på magen och se var den sitter. Det gör man med en kamera, det kallas röntgen, säger han pedagogiskt och drar fram en penna ur bröstfickan.

Henrik gör en hastig teckning på britsens

skyddsöverdrag, föreställande magens olika tarmar. Han visar för föräldrarna var det finns risk att stenen har fastnat och frågar sedan Felicia om hon tycker teckningen är fin. Hon svarar med ett tveksamt »ja«. Innan Henrik skickar upp Felicia till röntgen vill han, eftersom han är ny, rådfråga någon av sina mer erfarna kollegor. På väg till receptionen haffar han överläkaren Ole som skryter om att han åtgärdat felet med datorerna. Henrik ger honom en broderlig klapp på axeln.

– Vet du nåt om kirurgi också, eller kan du bara datorer? frågar Henrik och de båda kollegorna skrattar. Efter en snabb överläggning dem emellan ger han klartecken för att röntga.

En kort stund senare kommer Henrik ut-springandes från mottagningsrummet, tätt följd av Felicia, som slänger akutrapporten fram och tillbaka. Hon kiknar av skratt när hon närmar sig hissdörrarna.

– Röntgen är fyra trappor upp, hojtar Henrik. Och glöm inte mamma och pappa, säger han och ler mot föräldrarna.

Inte som i såporna

Under förmiddagen fortsätter barnen att strömma till akuten. Patrik som fått en tennisboll på handen, Saga som svalt en glasbit och Harald som ramlat av gungbrädan och slagit i näsan. Den lilla flickan från väntrummet har fått ett stort vitt plåster i pannan och strosar stolt omkring i korridoren. Henrik hinner med 1.500 undersök-ningar per år. Hans värld befolkas av barn och han stormtrivs med sällskapet.

– Att jobba med barn håller mig ung, det sätter igång fantasin. För att kunna prata med dem måste man hålla reda på alltifrån radiobilarnas färg på Gröna Lund till Backstreet Boys senaste platta.

Yrket spänner över ett brett fält. Det handlar om pedagogik och psykologi, parat med ett stort medicinskt kunnande. Men den som tror att läkaryrket är »flashigt« blir nog besviken, menar Henrik. Det är inte som i sjukhussåpornas värld.

– I såporna går vårdpersonalen runt i fina kläder och är väldigt uppsminkade. Det stämmer väldigt dåligt med verkligheten, som är mycket roligare, häftigare och närmare livet, säger Henrik entusiastiskt.