På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Det finns inget som Showbiz

Man skulle kunna dela in människor i två kategorier: de som inte vågar följa sina drömmar, och de som vågar. GymnasieGuiden begav sig till Kulturama Fria Gymnasium i Stockholm för att träffa elever som haft modet att satsa på sin passion – dansen, musiken och konsten.

Kulturamahuset, kl 10.30.

De rör sig över salen likt en krigararmé. Stampandes, med långa sopkvastar som de smäller i golvet. Men det är inte krig det handlar om, utan om några andraårselever på Kulturamas dans- och musikalutbildning som övar sig i rytmik. Efter ett par minuter kastar sig en av tjejerna ner på golvet.

– Jag ger upp, det här går inte.

– Jorå, vi kör igen.

– Kan du räkna Vanessa?

– Okej, en, två, tre, fyr…

När kvastdansen är över börjar tjejerna skratta. Annika Sivertsson, en av eleverna, berättar att hon tyckte det var jättesvårt med rytmik i början.

– Men den här dansen har vi faktiskt fått

notpapper på. Det är jätteviktigt att behärska rytmik och olika taktarter om man vill bli en skicklig dansare.

Kl 10.45

Dansläraren Madeleine Cederlöf dyker uppoch ställer sig bakom mixerbordet. Om två dagar är vårterminen slut och då ska eleverna framföra »Jazzdans Intensive« inför publik. Musiken går på och Madeleine börjar räkna:

– Fem, sex, sju, ått… Stopp nu måste vi lösa något där framme! Okej, då kör vi igen: tänk på att det ska vara lite diagonalt, fram. Och tänk på: inga armar. Ja, bra tjejer.

Catja Divjak, en av eleverna, känner sig laddad inför uppvisningen.

– Jag är inte nervös ännu, det blir jag först när jag går in på scenen. Då kommer adrenalinet. På utbildningen får man även lära sig klassisk balett och modern dans, men Catja föredrar jazz.

– Jag tycker om när det är högt tempo, det är det verkligen i den här dansen. Vissa går framåt, andra bakåt, alla gör olika saker. Den är väldigt intense.

På åskådarläktaren sitter Jacob Geira. Han går i ettan och är den ende killen på gymnasiet som går dans- och musikalinriktningen. Ibland kan han tycka att det är tråkigt att vara ensam kille, men egentligen bryr han sig inte särskílt mycket. Det viktigaste för Jacob är att han får göra det han gillar bäst – dansa. Efter gymnasiet siktar han på att söka till Danshögskolan.

– Min dröm? Att starta en egen dansskola eller ett danskompani. Och så vore det kul att jobba som koreograf vid en stor uppsättning på till exempel Dansens Hus.

Catja tror sig veta varför så få killar söker dans på gymnasiet:

– Killar vågar nog inte välja dans för att de tror att det ska vara för tjejigt. De dansar hellre hip hop, street och breakdance på fritiden. Det är synd, det hade varit roligt med fler killar.

Kl 11.30

Från en annan sal hörs pianokomp och röster som sjunger:»Du har din framtid i din hand, tro på det du önskar och det du kan… Dina drömmars mål, de kan bli sanna, de kan få liv…«. Musikaleleverna i ettan repar Dreamgirls inför torsdagens föreställning. Musikalens tema ligger nära elevernas egna verklighet; den handlar om ett gäng tjejer som går på audition för att få en roll i West Side Story. Med blod, svett och tårar kämpar de för en plats i rampljuset, trots en många gånger hård och hjärtlös bransch. Budskapet är tydligt: följ dina drömmar och tro på dig själv! Ett motto som Celie Geira, en av musikaleleverna, själv försöker leva efter.

– Om jag inte följt mina drömmar skulle jag inte gå här. Jag gick först omvårdad på gymnasiet men bytte i början av vårterminen. Jag vågade först inte ta steget att söka hit, men nu känns det helt rätt. Maja Lind har alltid vetat att hon vill stå på scen och flyttade från Bergsjö i Hälsingland till Stockholm för att börja på utbildningen.

– Där jag bodde fanns det inte så många möjligheter. Att börja här är det bästa som hänt mig!

Eleverna enas om att skolandan präglas av drömmar och ambitioner, men att folk går där »bara för att bli kända« tror de inte. De vet att framgång kostar i hårt arbete och fullspäckat schema: övningar i interpretation och scenframställning varvas med teknikträning som artikulation, andning och tonbildning.

Kulturhuset Mondo, kl 19.10

Treorna på musik- och sånginriktningen ska uppträda tillsammans för sista gången inför publik. Det är tjugo minuter kvar till giget. I en av logerna pågår intensiva förberedelser. Någon sminkar sig, en annan värmer upp rösten med olika »ah«-ljud och en tredje tar några ackord på sin gitarr. Sao Hallén, som snart ska upp på scen för att spela fiol och piano, står lugnt och tittar ut genom fönstret.

– Jag är aldrig nervös inför spelningar. Jag har stått på scen sedan jag var tre år gammal och jag har alltid vetat att det är musik jag vill hålla på med.

Hennes musikaliska spännvidd är stor – hon spelar allt ifrån klassisk musik till hårdrock och metal. Efter gymnasiet vill Sao fortsätta utbilda sig inom fiol på Mälardalens Högskola i Västerås.

– Målet är att producera musik, all sorts musik, men helst klassiskt och hårdrock.

Kl 19.22

I en annan loge sitter trummisen Emil Sjunnesson nersjunken i en fåtölj. På scen kommer han att spela salsalåten Adoration, hårdrockslåten Limelight och Lucie Pearls Dont Mess With My Man. Dessutom blir det en instrumental låt.

– Jag ser mest fram emot den! Det är alltid lite speciellt när det bara är musiker på scen.

Niklas Sandin ska uppträda med både gitarr och bas. Hade han varit tvungen att välja mellan instrumenten skulle han välja basen som han tycker är ett skönare instrument.

– Med basen jobbar man med rytmen på ett skönt sätt tillsammans med trummisen. Man är liksom med och bygger upp grunden i bandet.

Niklas vet vad han talar om. Han är medlem i två hårdrocksband: blackmetalbandet Sieberbûrgen och det softare hårdrocksbandet Amaran som redan har sju skivsläpp bakom sig. Efter gymnasiet blir det hårdrock på heltid för Niklas, och troligtvis ett extraknäck. Han tror inte att han kommer att kunna leva enbart på sin musik.

– Även om man har skivkontrakt tjänar man inte så mycket pengar, kanske 10.000, 15.000 räknat på två månader. Skivbolagen betalar rätt dåligt. Fredrik Askenström plockar plötsligt upp en gitarr från bordet och börjar sjunga »jag vill leva à la dolce vita…«. Folk skrattar. Snart är det inte många minuter kvar tills det är dags för första ensembeln att äntra scenen.

– Nu ska vi ut och ge järnet, säger Niklas.

Text: Elsa Westerstad, Foto: Alexandra Starud (foto- och filminriktning, åk 2)