På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

Bland skateboards och gungande soul

Skate, soul, dataspel, basket och fotboll. På Fryshusets Kunskapscentrum i Stockholm får eleverna möjlighet att kombinera vanlig gymnasieskola med passionerade intressen. Låter det för bra för att vara sant? Följ med GymnasieGuiden på en resa genom skolans turkosa korridorer. Möt Daniel som skatar femton timmar i veckan, Magnus som går Sveriges första utbildning i on-line gaming och Tilly och Marième som drömmer om att bli soulstjärnor.

Bortom stadskärnans dån, i ett industriområde nära Globen, ligger Fryshusets Kunskapscentrum. Det är en friskola där ämnen som skate, soul, dans, basket och teater kombineras med vanliga gymnasieprogram.

Att skolan andas kreativitet märks redan i välkomsthallen. In genom de gula dörrarna vaggar en tjej med storkrusat hår nynnandes på en låt. Hon följs av en kille som studsar en fotboll framför sig och kort därefter lubbar en annan kille in med en skateboard under armen. Han är sen till friåkningspasset i skate som började för en kvart sedan och sneglar oroligt på klockan medan han susar ut i betongtrappans katakombliknande gångar. På nedre botten, i slutet av en mörk korridor, öppnar han dörren till skateparken.

Att skatehallen kallas park är ingen slump. Istället för ett böljande slättlandskap breder ett landskap av träramper ut sig. Här är mörkt och lite rufft och på de grönturkosa väggarna syns svarta märken från brädornas stötar. De starka lysrören i taket kastar långa skuggor på skatare som, trots den tidiga timmen, kastar sig ut för de höga ramperna. Någon ”grindar” över ett räcke och en annan ”grabbar” brädan i ett högt hopp. Tricken påhejas av bastung musik från Ramones.

Talang, mod och vilja

Tobias är 24 år, han har skatat i halva sitt liv och tävlat både i Sverige och utomlands. Sedan ett halvår tillbaka arbetar han som handledare på skolan. Att Tobias kallar sig för handledare och inte lärare beror på att han tycker att skate inte är något som går att lära ut.

– Jag kan inte lära någon annan att åka skate. Det handlar mer om att skapa en god stämning och bra ”sessions” så att eleverna vågar kasta sig ut och pröva nya saker. Jag finns där som stöd, men när det kommer till kritan handlar skating bara om talang, mod och vilja, säger Tobias innan han lugnt dimper ner för rampens stålklädda kant.

Kunskapsnivån varierar bland eleverna. En del är relativt ovana med brädan medan andra tävlar på elitnivå. En av dessa unga lovande skatare är Daniel. Han går andra året på Samhällsvetenskapsprogrammet med Skate som inriktning och ägnar varje vecka femton lektionstimmar åt sin passion. Redan som sexåring ställde han sig på brädan.

– Skata är det enda jag vill göra, jag kan inget annat. Du har så stor frihet när du skatar, det är upp till dig själv att lära. Det är ingen som talar om vad du ska göra hela tiden, säger Daniel och drar handen genom det blonda håret som spretar från kepsen.

Rock’n Roll to Fakey

Daniel, Tobias och Joakim turas om att åka i rampen. De svingar våldsamt sina kroppar från ena sidan till den andra. Brädan snurrar ett varv eller flera, voltar och böjer sig så att den slår i rampens stålkant med en duns. Ibland gungar de fundersamt fram och tillbaka i rampen. Intensiva åk följs av långa pauser. Då pratas det trick av olika slag – Kickflip Mctwist, Rock´n Roll to Fakey och Stailfish. Trickutbudet inom skatesporten är oändligt och Daniel liknar det vid konst.

– Det är kul för man kan göra vad som helst med en skateboard. Skating är som konst, varje åk är som att måla en tavla. Alla har olika stilar och olika sätt att uttrycka sig på.

Men skating är allt annat än riskfritt. Klasskompisarna vittnar om molande värk i hand- och fotleder, svidande skrubbsår och ryggar som ömmar. Inte heller under den här lektionen lyckas de undgå att slå sig. När Daniel snurrar brädan högt upp i luften tappar han plötsligt balansen och faller till golvet med ett brak. Krampaktigt kramar han sina armbågar, sedan reser han sig och greppar tag i brädan med ett grymtade ”aj”.

– Det är klart jag är riktigt rädd ibland, men jag får adrenalinkickar av att bli det. Adrenalinet gör att jag till slut glömmer bort min rädsla. Det är rätt enkelt, antingen klarar man sig eller så slår man ihjäl sig!

Dataspel på schemat

I ett klassrum på tredje våningen stängs det starka sommarljuset ute av väl fördragna gardiner. På golvet ligger ett intrasslat nystan av nätverkssladdar och tangentbord som inte används är staplade på ett bord. Ljudnivån är öronbedövande. Framför ett tiotal datorer trängs eleverna på Sveriges första utbildning i on-line gaming. De hojtar och skriker och alla vill se vad som händer på skärmarna. Spelet som flimrar förbi känns igen – lagspelet Counter Strike där antiterroristpoliser strider mot hårdbarkade terrorister – men banorna och miljöerna är nya. Med hjälp av programmet ”worldcraft” har eleverna skapat egna banor. Att få kunskap om tekniken bakom on-line gaming och lära sig att utveckla egna dataspel är ett av utbildningens främsta mål. Men dataspel betår inte bara av teknik, eleverna får också inblick i den komplexa psykologi som ligger bakom.

Det var främst den stora passionen för data-spel som fick 17-åriga Magnus att söka Naturvetenskapsprogrammet med Gamerinriktning. Lockade gjorde också gymnasieskolans speciella undervisningsform.

– Jag tyckte att skolan verkade ha spännande och annorlunda undervisning. Ämnen integreras och vi får jobba mycket i projekt, det gör att vi kan gå mycket djupare in i allting.

Magnus försöker tränga sig fram till en av datorerna för att utmana sina motståndare i Counter Strike. Konkurrensen är stor och kompisen som han skämtsamt kallar ”ålen” vill inte flytta på sig. Glädjeskriken är höga när någon vinner över motståndarlagets karaktärer. Men dataspel är inte bara ett purt nöje, det är också en del av en allt växande spelindustri.

Det var just för att möta det ökade behovet av kompetent folk inom industrin som utbildningen kom till för snart ett år sedan. Magnus är en av dem som drömmer om att få jobba inom branschen.

– Jag skulle vilja jobba som spelutvecklare eller programmerare. Det verkar så kul, säger han och ler.

Soulfeber i klassrummet

Genom skolans korridorer slingrar sig tonerna av Aretha Franklins ”All I Need to Get By”. I ett sommarvarmt rum övar sex förstaårselever på Modern Soul ensemblesång inför torsdagens skolkonsert. Bakom en svart flygel sitter läraren Maria Diephuis som leder sången med tillrop.

– Lite mjukare röster, så där ja, bra. Vi tar det några gånger till så vi får repat solobitarna ordentligt.

Tjejerna koncentrerar sig och fäster blickarna på noterna som ligger utspridda på flygeln. Marième och Tilly nynnar på introt till sina solon. Sedan räknar läraren in för nästa uppsjungning och tjejerna börjar gunga i takt på bästa R&B-manér. När de har sjungit klart hörs klagomål om att tempot var för långsamt, låten tas om igen, nu i snabbare takt. Stämmor korrigeras, tempot justeras och Jackie får hjälp att hitta sin rätta ton. Läraren uppmanar eleverna att dra på ”a:et” i refrängen, som ett ”tuggummi”.

– Bra, nu sitter det, hojtar hon och letar efter notbladen till nästa låt – Michael Jacksons ”The Way You Make Me Feel”.

Matte + musik = kul

Marième och Tilly kombinerar inriktningen Modern soul med Estetiska programmet. De lovordar möjligheten att kombinera vanlig skola med att få göra det som de gillar allra bäst –

att sjunga. De erkänner att soullektionerna, femton timmar av soulhistoria och ensemble- och individuell sång, är de mest efterlängtade. Men även kärnämnena är roliga, tycker tjejerna, eftersom de integreras med musik.

– Som integrerat projekt i matte, svenska och musik fick vi bygga en scen i skalenlig modell med mixerbord, musikset och spotlights. På svenska lektionen fick vi formulera vad som gör en bra och dålig scenartist. Det var jätte roligt! utbrister Tilly.

Om de själva blir tillräckligt bra scenartister för att slå igenom återstår att se, men drömmarna om att bli popstjärna finns där. Samtidigt är de medvetna om att branschen är hård. Skulle Tilly inte lyckas nå sina drömmars mål kan hon trösta sig med att hon redan, vid 17 års ålder, tränar simning på elitnivå tillsammans med Therese Alshammar.

– Simning är hårt. Du måste träna hela tiden och tänka på vad du äter. Jag är hellre popstjärna än simmare, det känns lite coolare, säger Tilly och skrattar.