På denna webbsida använder vi Cookies (Kakor) för att du skall få ut mesta möjliga av ditt besök på sidan.
Genom att använda webbsidan godkänner du användningen av Cookies, som beskrivs i vår Integritetspolicy

Jag förstår

16-åriga Kim Martin är Sveriges nya hockeyhjälte

Redan som treåring stod hon på isen. Sex år senare höll hon i en hockeyklubba för första gången. Idag är

16-åriga Kim Martin Sveriges yngsta och mest hyllade målvaktshjälte. Tillsammans med det svenska damlandslaget spelade hon hem en bronsmedalj i ishockey under vinter-OS i Salt Lake City. Och mer hockey

ska det bli – till hösten börjar Kim på idrottsgymnasium.

Det var nervösa sextio minuter som präglade svenska damhockeylandslagets bronsmatch mot Finland under vinter-OS i Salt Lake City. Svenskarna satt som på nålar i TV-sofforna och hemma hos familjen Kristiansen/Martin var stämningen exalterad. I det blågula målet stod nämligen dottern Kim med plockhandsken i högsta beredskap. Matchen slutade med svensk bronsmedalj och Kim Martin blev matchens hjälte, hon lyckades med bedriften att ta 32 skott av 33. Dessutom skrev hon in sig i historien som den yngsta medaljören i ett vinter-OS någonsin.

– Det är jätte roligt, helt otroligt! Det var något som jag aldrig kunde föreställa mig innan jag reste till OS! Jag var inställd på att åka dit mest för att lära mig, men istället fick jag stå i mål under flera matcher, säger Kim lyckligt.

Mottagen som en hjälte

Vid hemkomsten från OS fick det svenska damlandslaget ett kungligt bemötande. Mest uppmärksamhet fick Kim, alla – tv, radio och tidningar – ville veta hur det kändes att ta medalj och hur hon kunde vara så duktig trots sin unga ålder. Nu har det största mediaupp-bådet lagt sig, men fortfarande riktas många blickar mot Sveriges nya målvaktshopp.

– Jag märker att folk känner igen mig på stan. Ibland kommer personer fram och säger ”Grattis du var jätte duktig i OS”. Det känns kul. Uppmärksamheten har gett mig bättre självförtroende och större motivation att träna.

Även i skolan blev mottagandet varmt och uppskattande. Kompisarna grattade och inför en fullsatt aula, med alla klasser samlade, fick hon ta emot applåder. Rektorn satte till och med upp alla artiklar som skrivits om Kim i korridoren.

Idrottsgymnasium nästa

Till hösten väntas det bli ännu mer hockey för Kim. Hon är preliminärt antagen till Vallterska Idrottsgymnasiet i Handen. Där ska hon läsa Samhällsprogrammet med idrott och IT. Att valet föll på hockey var självklart, IT-inriktningen valde hon mest för att göra någonting annat än bara idrott. Kim ser fram emot att börja gymnasiet, som hon tror kommer att innebära större ansvar och mer självständigt pluggande.

– Jag tror att man får plugga mer hemma, det passar mig. Trots att jag tränar hockey varje dag gör jag alltid mina läxor först. Skolan går alltid i första hand.

Spelar helst med killar

Kim tillbringar mycket av sin fritid i hockeyrinken på Söder i Stockholm. Här tränar hon i Hammarbys pojklag årgång 1986. Kim förklarar varför hon tycker bäst om att spela mot killar.

– Att spela mot killarna ger bättre träning. Det är ett tuffare spel, killarna slår hårdare skott och spelet blir snabbare.

Så länge hon kan minnas har hon spelat och lekt med killar. När hon som nioåring höll i hockeyklubban för första gången var det i sällskap av ett gäng äldre killar.

– Jag skulle åka skridskor på Zinkens idrottsplats, men isen var så full av snö att det inte gick att åka. Då frågade jag killarna på den stora isen om jag fick vara med och spela med dem, och det fick jag!

Att det sedan blev hockey för hela slanten är ingen slump. Hockeyådran verkar sitta i generna. Det var Kims hockeyspelande storebror Kristoffer som fick lillsyrran att satsa på ”kassen”. Brorsan var Kims stora idol, och stod han i mål så ville hon givetvis göra likadant! Men även pappa Flemming har ett finger med i spelet, sedan flera år tillbaka arbetar han som målvakts-tränare i Hammarby.

En himla massa kompisar

Om hon inte höll på med hockey tror Kim att hon skulle satsa på fotbollen, en sport som hon ofta och gärna spelar på sin fritid. Ett är säkert – det är lagsport hon vill ägna sig åt. Intensiteten och ”allt-kan-hända-attityden” lockar, men även kamratskapet inom laget.

– Det som är så roligt med lagsport är att få spela och samarbeta med andra. Du är aldrig själv, dina lagkompisar kan alltid hjälpa dig. Dessutom blir du kompis med dem i laget, så du får en himla massa kompisar säger Kim och skrattar.